Haha inte då! Sen jag gick på semester har det varit fullt upp varenda dag. Vi håller på att renovera lite här hemma, och för att få allt att klaffa måste vi jobba nonstop. Men fint blir det!
Förutom att tiden har en tendens att springa när jag jobbar är det även samma visa vid ledighet. Jag försöker tänka på operationen så mycket som möjligt, men när man knappt ens har tid att tänka, då är det mycket.
Jag drömmer i alla fall om en mindre version av mig. Hur kommer jag se ut? Hur sjutton kommer jag se ut om jag kommer ner till 55-60 kg. Jag har aldrig vägt mindre än 75 vid "vuxen ålder". Vägde 80 kg när jag flyttade hemifrån vid 16 års ålder, och vid ett tillfälle har jag varit under det och det var efter Xtravaganza. Vilken kroppsform har jag ens?? Hur ser min rumpa ut? Mina bröst kommer bli obefintliga. Spännande..
måndag 14 juli 2014
onsdag 9 juli 2014
Berätta eller inte berätta, det är frågan.
Jag har inte berättat för mer än fyra personer vad som är i görningen. Det är min sambo, min syster samt två personer på jobbet.
Mina tankegångar går som så; jag orkar inte diskutera och försvara mitt val. Inte heller förklara varför, dra bakgrundshistoria osv som skulle krävas för att i alla fall en del skulle förstå. Men det är skitsamma om de förstår eller inte, det är mitt egna personliga val och jag har redan bestämt mig.
Tids nog kommer det märkas. Sen vet jag inte hur öppen jag kommer att vara om det då. På jobbet kommer det märkas tydligt, speciellt när kosten kommer förändras en aning. Andra människor (nya bekantskaper osv) kommer inte känna till historien bakom.
Om jag opereras i början av september kommer det börja synas samma månad, och sedan mer och mer för varje månad. Min släkt kommer definitivt undra vad det är som hänt. Från en chuckis till en pinne.
Annars är dagens känsla: lättnad. Det är så skönt att tiden är bokad, att de mesta kringdetaljerna är ordnade och att det faktiskt inte är så länge kvar. Jag håller nu på att luska i vad jag kan få för ersättning från min privata försäkring. Förhoppningsvis är det minst 250 kr per dag på sjukhus samt 3000 kronor för sjukskrivningen.
Mina tankegångar går som så; jag orkar inte diskutera och försvara mitt val. Inte heller förklara varför, dra bakgrundshistoria osv som skulle krävas för att i alla fall en del skulle förstå. Men det är skitsamma om de förstår eller inte, det är mitt egna personliga val och jag har redan bestämt mig.
Tids nog kommer det märkas. Sen vet jag inte hur öppen jag kommer att vara om det då. På jobbet kommer det märkas tydligt, speciellt när kosten kommer förändras en aning. Andra människor (nya bekantskaper osv) kommer inte känna till historien bakom.
Om jag opereras i början av september kommer det börja synas samma månad, och sedan mer och mer för varje månad. Min släkt kommer definitivt undra vad det är som hänt. Från en chuckis till en pinne.
Annars är dagens känsla: lättnad. Det är så skönt att tiden är bokad, att de mesta kringdetaljerna är ordnade och att det faktiskt inte är så länge kvar. Jag håller nu på att luska i vad jag kan få för ersättning från min privata försäkring. Förhoppningsvis är det minst 250 kr per dag på sjukhus samt 3000 kronor för sjukskrivningen.
måndag 7 juli 2014
Tiden traskar
Det är fyra dagars arbetsvecka som väntar (tisdag-fredag) och därefter väntar 3 veckor semester. Tillbaka på jobbet ska jag prestera under fyra veckor och.. that´s it. Sen kommer det ett slut på augusti. Sen kommer det en början av september, och då är operationstiden inplanerad.
Just nu är jag lite skräckslagen/lättad/lugn/förbryllad. Det känns bra att läsa peppande bloggar med fina slutresultat. På samma sätt påverkar även den negativa sidan. Men var man än läser verkar en sleeve vara en tio gånger bättre sak att göra än en gastric bypass. Så mycket biverkningar och trassel efteråt. Självklart inte för alla, men det är ju vanligare med komplikationer vid GBP än vid sleeve.
Därför känns det skönt att tänka tanken att det är en sleeve jag fastnade för och som jag vill genomföra. När jag började läsa mer ingående om operationsalternativet dröjde det inte länge förrän jag kände att "det känns rätt". Precis det jag behöver, och givetvis vill jag bli ett av de bättre exemplen. Gå ner i vikt, stanna där, hitta en hälsosam vardag och hålla fast vid den.
Det jag måste undersöka noggrannare är de praktiska detaljerna kring sjukskrivningen. Jag kommer att behålla CSN under tiden och planen är att genomföra kursen enligt skolans plan. Eventuellt komplettera någon obligatorisk sak som kanske ligger de två första veckorna. Annars har jag faktiskt tänkt att jag kan sticka iväg till skolan en sväng. Det är ju inte som att gå tillbaka till ett arbete 7-16 med stenhårda rasttider. Hursom måste jag meddela min programansvarige så att hon vet vad som händer och sker.
Ett av mina konton (har ett par olika för olika syften) ska vara ett klädeskonto. Jag tänkte att om jag lägger undan några hundralappar varje månad kommer jag ha en bra början när det behövs nya, mindre kläder.
Det var allt för nu. Över och ut.
Just nu är jag lite skräckslagen/lättad/lugn/förbryllad. Det känns bra att läsa peppande bloggar med fina slutresultat. På samma sätt påverkar även den negativa sidan. Men var man än läser verkar en sleeve vara en tio gånger bättre sak att göra än en gastric bypass. Så mycket biverkningar och trassel efteråt. Självklart inte för alla, men det är ju vanligare med komplikationer vid GBP än vid sleeve.
Därför känns det skönt att tänka tanken att det är en sleeve jag fastnade för och som jag vill genomföra. När jag började läsa mer ingående om operationsalternativet dröjde det inte länge förrän jag kände att "det känns rätt". Precis det jag behöver, och givetvis vill jag bli ett av de bättre exemplen. Gå ner i vikt, stanna där, hitta en hälsosam vardag och hålla fast vid den.
Det jag måste undersöka noggrannare är de praktiska detaljerna kring sjukskrivningen. Jag kommer att behålla CSN under tiden och planen är att genomföra kursen enligt skolans plan. Eventuellt komplettera någon obligatorisk sak som kanske ligger de två första veckorna. Annars har jag faktiskt tänkt att jag kan sticka iväg till skolan en sväng. Det är ju inte som att gå tillbaka till ett arbete 7-16 med stenhårda rasttider. Hursom måste jag meddela min programansvarige så att hon vet vad som händer och sker.
Ett av mina konton (har ett par olika för olika syften) ska vara ett klädeskonto. Jag tänkte att om jag lägger undan några hundralappar varje månad kommer jag ha en bra början när det behövs nya, mindre kläder.
Det var allt för nu. Över och ut.
torsdag 3 juli 2014
Har du bestämt dig?
Telefonkonsultationen gick bra och ungefär som jag trodde. Det är inga konstigheter med mig egentligen. Inga sjukdomar. Bakgrundshistoria. Lagom högt BMI. På slutet frågade han "har du bestämt dig?". Jag sa att jag hade väl egentligen redan gjort det och det var ingenting han sa som fick mig att ändra tankebana. Så den 2:a juli var det konsultation och exakt två månader senare är det beräknade operationsdatumet. Dagen innan ska jag vara där senast klockan nio för provtagning och på dagen d har jag den första tiden; 07:15.
Är det sant? Det är det uppenbarligen. Jag har ett datum bokat för att göra en magsäcksoperation.
För övrigt kör jag 5:2 nu sedan en månad tillbaka. Min vikt vid början av den första fastedagen; 93,8 kg. Imorse visade vågen 91 kg. Det är 2,8 kg som jag har gått ner på fyra veckor. Imorgon kommer jag väga mig på morgonen och den vikten kommer väl inte vara rättvis, men jag hoppas att jag är under 90 kg!
Det är både bra och dåligt att det går bra med 5:2. Jag vet att jag mår så otroligt bra av det. Både fastedagarna men även dagarna runt om. Jag blir piggare, får mer energi och äter per automatik bättre.
Då börjar tankarna snurra. Borde jag genomgå en operation? Jag kan ju gå ner i vikt. Jag har gjort det förut och jag håller på att göra det nu också. Problemet är inte att jag inte kan gå ner i vikt. Problemet är att jag inte kan hitta någon balans. Jag har som längst varit relativt viktstabil i ungefär ett år. Då låg jag på runt 75 kg. Jag var nykär, levde loppan och njöt av livet. Sen kröp det uppåt. Först till 80. Vid närmare 85 kg körde jag och min sambo Utmaningen (kallas numera world of shape och fitnessfighten) och kom ner ett par kilo. Sedan uppåt. Ner några kilon och sedan ännu mer uppåt. Vid 90 kg blev jag gravid och det är alltså där jag står idag. 21 kilo har jag gått ner vilket är alla gravidkilon. Det är jag enormt stolt över. Utöver denna lilla historia har jag varit uppe och nosat på 95 kg vid två tidigare tillfällen i livet och då kört VLCD-kurer. Emellan allt har det varit viktväktarna, GI, räkna kalorier, träna mer etc. Det enda jag aldrig gett en ordentlig chans är LCHF.
Oavsett metod så är det inte viktminskningen som jag känner är det absolut viktigaste. I såna fall är det bara att köra ett race med shakes och gå ner ett gäng kilon. Jag vill bli stark, smidig och trivas med min kropp. Jag vill att min kropp ska orka hänga med mig hela livet. Det som sätter sig som en enorm spärr är att jag inte förmår mig hitta någon balans. De metoder som gett en större viktminskning är inga metoder som är livsförändrande val, som kommer att hålla en 60 år till. Det är snabba åtgärder för att gå ner i vikt.
Den senaste veckan har varit lite uppochner med tankarna. Det är kanske kalla fötter som gör sig påmind. Vi får se. Jag tänker i alla fall köra vidare med 5:2 (eventuell paus på semestern).
Är det sant? Det är det uppenbarligen. Jag har ett datum bokat för att göra en magsäcksoperation.
För övrigt kör jag 5:2 nu sedan en månad tillbaka. Min vikt vid början av den första fastedagen; 93,8 kg. Imorse visade vågen 91 kg. Det är 2,8 kg som jag har gått ner på fyra veckor. Imorgon kommer jag väga mig på morgonen och den vikten kommer väl inte vara rättvis, men jag hoppas att jag är under 90 kg!
Det är både bra och dåligt att det går bra med 5:2. Jag vet att jag mår så otroligt bra av det. Både fastedagarna men även dagarna runt om. Jag blir piggare, får mer energi och äter per automatik bättre.
Då börjar tankarna snurra. Borde jag genomgå en operation? Jag kan ju gå ner i vikt. Jag har gjort det förut och jag håller på att göra det nu också. Problemet är inte att jag inte kan gå ner i vikt. Problemet är att jag inte kan hitta någon balans. Jag har som längst varit relativt viktstabil i ungefär ett år. Då låg jag på runt 75 kg. Jag var nykär, levde loppan och njöt av livet. Sen kröp det uppåt. Först till 80. Vid närmare 85 kg körde jag och min sambo Utmaningen (kallas numera world of shape och fitnessfighten) och kom ner ett par kilo. Sedan uppåt. Ner några kilon och sedan ännu mer uppåt. Vid 90 kg blev jag gravid och det är alltså där jag står idag. 21 kilo har jag gått ner vilket är alla gravidkilon. Det är jag enormt stolt över. Utöver denna lilla historia har jag varit uppe och nosat på 95 kg vid två tidigare tillfällen i livet och då kört VLCD-kurer. Emellan allt har det varit viktväktarna, GI, räkna kalorier, träna mer etc. Det enda jag aldrig gett en ordentlig chans är LCHF.
Oavsett metod så är det inte viktminskningen som jag känner är det absolut viktigaste. I såna fall är det bara att köra ett race med shakes och gå ner ett gäng kilon. Jag vill bli stark, smidig och trivas med min kropp. Jag vill att min kropp ska orka hänga med mig hela livet. Det som sätter sig som en enorm spärr är att jag inte förmår mig hitta någon balans. De metoder som gett en större viktminskning är inga metoder som är livsförändrande val, som kommer att hålla en 60 år till. Det är snabba åtgärder för att gå ner i vikt.
Den senaste veckan har varit lite uppochner med tankarna. Det är kanske kalla fötter som gör sig påmind. Vi får se. Jag tänker i alla fall köra vidare med 5:2 (eventuell paus på semestern).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)